För blek och för smal för att vara ett träd

Min mormor var döende. Hon hade sedan flera år varit dement och bott på sjukhus där hon ruttnat med grumliga ögon nerbäddad i gulnande lakan med sitt sinne någon annanstans. Den enda gången det kom tillbaka var för att bedja om att tas därifrån. Hon kunde gråta och skrika som ett litet barn, snyftandes och snorande tills hon fick sin spruta för det räckte inte med att hon led utan hon skulle lida som ett barn. När hon sov lämnade vi henne och jag hoppades alltid att hon skulle tro att vi varit en dröm. Det föll på mig att ta hand om mormor när det äntligen var dags för henne att dö och jag ville inte, det kan jag erkänna. Jag saknade min mormor, inte det tomma skalet jag tog hem för sista gången. Men jag gjorde det för det minsta jag kunde göra för henne var att låta henne dö där hon hade levt, inte dit hon åkt för att dö. Skam och skuld skulle aldrig rena mig endast handling kunde och jag behövde sona det brott jag begått varje gång jag stängde dörren till hennes rum utan att se tillbaka.

Mormors hus var exakt som jag mindes det från min barndom i vilken det fortfarande verkade befinna sig. Jag installerade henne i sitt sovrum där pillerburkar ställdes på virkade dukar och slangar drogs över stickade filtar med blommor som hon en gång kunde namnen på. I sängen låg hon nerbäddad och i hennes ögon började dimman sakta lyfta nu när hon inte längre var en fånge i sterila korridorer av linoleum. Mormor grät inte längre hon bara såg ut genom fönstret. Hennes ögon var klarare än de varit på flera år och jag kunde nästan se mig själv i dem igen men tröttheten var där. Den gamla sjuka kvinnan på sjukhuset och min mormor hade varit två separata personer men där i sängen flöt de samman. När hon somnat på kvällen satt jag och höll hennes hand. Mina tårar föll som droppet i slangarna kopplade till hennes artärer. Jag önskade att jag hade orden för att beskriva vad jag kände men även om jag fann dem skulle hon inte höra dem.

En natt vaknade jag av att jag var törstig. Jag gick genom vardagsrummet in till köket och hällde upp ett glas vatten från den klagande vattenblandaren. När jag vände mig tillbaka föll glaset från min hand och jag skrek. Vid fönstret stod min mormor naken och stirrade med en händerna tryckta mot fönsterglaset. Den likbleka huden som i månens ljus blev genomskinlig fick hennes skrumpna kropp att se mer sjuklig ut än någonsin innan. Över axlarna hade hon det vita tunna håret utslaget och hennes blåa vener låg som ett spindelnät på huden som spändes över en benig ryggrad. Närsomhelst kunde de spetsiga kotorna spräcka huden och släppa ut allt det som gjorde henne så sjuk. Jag förstod inte hur hon hade nått fönstret så snabbt. I mitt inre såg jag hennes små fötter som snabbt slog mot trägolvet medan jag hade min rygg vänd utan en aning. Jag tände lampan och gick försiktigt fram till henne och tog tag om hennes axlar för att leda henne tillbaka till sin säng. Hon rörde sig inte, vände inte bort blicken. Tre ord lämnade hennes läppar. ”Inte ett träd”. De svettiga händerna trycktes mot glaset som med lampan tänd blivit en spegel. Hennes fingertoppar vitnade när hon tryckte de hårdare mot sin spegelbild som inte såg tillbaka. Hon öppnade sin mun och hennes käke måste ha gått ur led för hon gapade omänskligt stort och ur det gapet kom ljudet av andetag utan luft, ljudet av kvävning. Sedan sprutade en kaskad av sur vätska från hennes strupe vilken träffade fönstret och lät som att någon kastat en blöt trasa på rutan. När hon hulkade rörde sig magen som om hon svalt en fet orm vilken desperat försökte befria sig från hennes tarmar. Händerna var fortfarande pressade mot fönstret när maginnehållet landade på rutan och gled längsmed glaset följt av immig kondens. Hon slutade inte att spy, det var det värsta.

Läkaren sa att det var något som kunde hända och att jag inte skulle oroa mig eftersom min mormor var i ”sista stadiet”. En dement hjärna och sjuk kropp kan uppleva märkliga symptom när solen gått ner. Så det blev vår lilla rutin. Solen gick ner, jag somnade och när jag vaknade stod hon vid fönstret. Jag tände lampan, gick fram till henne och bad att hon inte skulle spy medan jag ledde henne tillbaka till sitt sovrum. Hon blev svagare och återgick till att gråta som ett litet barn som på sjukhemmet. Jag tror faktiskt att hon upplevde slutet av sitt liv som ett barn. Hon grät och ropade men bara jag svarade och när jag ringde efter hjälp svarade de i milligram och klockslag. En dag fann jag henne i fosterställning på sovrumsgolvet. Hon grät och snyftade men när hon såg mig reste hon sig på alla fyra och kröp emot mig. ”Mamma”, sade hon med en röst som en liten flicka. ”Mamma”. Hon tog tag i mitt byxben och började dra. Jag slet mig ur hennes grepp och slog igen dörren bakom mig på samma sätt som jag svurit att jag skulle sona för och som jag nu straffades för. Även fast gråten inte tystnade förrän några dagar senare visste jag att min mormor redan var död.                                          

Nu står jag själv i fönstret. Det är natt och för första gången tände jag inte lampan när jag klev in i rummet. Min mormor hade haft rätt. I skogsbrynet står inte ett träd. Den är alldeles för blek och för smal för att vara ett träd.